Funderar lite på det här med vilka människor vi omger oss med.
Det är ju faktiskt så att det är vi själva som skapar den omgivning vi har. Ibland tror vi att vi är offer för vilka personer som vi har i våra liv, men jag tror inte riktigt att det är så. Jag har själv tagit bort personer som suger mer energi än vad dem ger. Ändå står jag här idag och upptäcker att det finns människor som i mitt liv som på ett eller annat sätt både försöker förminska mig, avundsjuka och gör tappra försök att forma och dominerar mig utifrån deras egen litenhet. Jag fascineras över att detta händer mig igen och igen, tills jag kommer på att de självklart är här för att jag ska lära mig något.

Kay Pollak säger att alla som vi möter är utsända för att vi ska kunna lära oss något om oss själva. Spännande tanke och tänker man så lägger sig frustrationen på en annan nivå och det är lättare att se klart på situationen. Självklart får ju jag, som ensam ägare till mitt liv, ta tag i hur mycket jag vill acceptera och vilka åtgärder jag behöver göra för att jag ska skapa det liv jag själv vill ha. Om jag märker att jag själv utvecklar sidor hos mig som inte främjer den bästa versionen av mig själv så är det ju upp till mig att välja bort det eller de som får mig att känna mig illa till mods, ledsen, besviken eller mindervärdig. Om det är fullständigt omöjligt att välja bort personen i fråga är det ju lägligt att titta på förhållningssättet som förmodligen kan ändras till ett mer hanterbart sätt. Livsverket vi bygger är vi själva projektledare och byggmästare för.


Anledningen till att jag på senare tid haft flera sådana personer som korsar min väg beror på att jag går emot mig själv och mina egna värderingar emellanåt. (en del lär sig liksom aldrig)

Förmodligen beror detta på ett visst mått naivitet och god tro.

Jag tror ärligt talat det bästa om de flesta, tills de bevisat motsatsen.